Etter å ha sovna stille som ei blåklokka i åtte-tida, vakna Victoria av noko vondt klokko 9. Ho illskreik, og mamma var i dusjen, men far kom inn og lyfte ho opp på armen. Da må eg sei, at ein meir tilfredstillande følelse enn å ha i si makt å kunna roa ei lite jenta heilt ned, og byssa ho i søvn att, skal du leita lenge etter. Å vera noko så viktig for ein ganske liten person...
søndag, august 07, 2005
Abonner på:
Legg inn kommentarer (Atom)
3 kommentarer:
Det må eg seia. Ein beundringsverdig kvardagssituasjon.
denne kunne du posta på famkomp!
o salige stund uten like...
Legg inn en kommentar